Gästledare om välfärd i Nya Åland 16 juni

Här publicerar vi gästledaren som skrivits för Nya Åland och som publicerades 16 juni:

Är Åland ett välfärdssamhälle? Frågan är provocerande, och svaret beror på vem man frågar. Men hur man än vrider och vänder på den kvarstår ett faktum: välfärden på Åland är ansträngd. Äldreomsorgen är splittrad och ojämlikt fördelad. Socialvården lider av långvarig underfinansiering. Sjukvården kämpar med krav på nedskärningar. Och i bakgrunden hänger en hög arbetslöshet och en trög ekonomi över oss.

Enligt landskapsregeringen ska den ”nödvändiga balanseringen av ekonomin” genomföras så att ”kärnan i välfärden och de svagaste i samhället skyddas”. Det låter bra, men historien visar att nedskärningar inom välfärden nästan alltid drabbar dem som redan har minst: fattiga, barnfamiljer och personer med funktionsnedsättning. De drabbar inte minst oproportionerligt hårt kvinnor, som utgör hälften av befolkningen och som än i dag bär det tyngsta ansvaret för omsorgen – både i det offentliga och i hemmen. Kvinnornas centrala roll i omsorgen ser vi inte minst i vårt arbete på Funktionsrätt Åland, där majoriteten av dem som kontaktar oss är kvinnor som gör det å sina anhörigas vägnar.

Omsorg definieras här brett: som all form av mänsklig interaktion där vi tar hand om varandra, både i hemmen och som en profession. Omsorg är en grundpelare i vårt välfärdssamhälle, vilket innebär ett samhälle där vi har gett staten ett omfattande ansvar för vårt välmående.

Vi är alla mer eller mindre beroende av andra för vår existens, speciellt under barndom, ålderdom och sjukdom. Samtidigt är den omsorg som vi ger till varandra så lätt att glömma och osynliggöra. Den vanligaste formen av omsorg i Finland är oavlönad och ges av anhöriga. Omsorgen syns inte i BNP, trots att den år 2006 uppskattades av två finska ekonomer generera 62 miljarder euro i Finland. Istället för att ses som en samhällstillgång värd att värna om, bestraffas ofta personen som ger omsorgen med lägre lön, mindre pension och försämrad mental hälsa. För att hon bryr sig, betalar hon priset för det.

Även omsorg som ges inom det offentliga Åland blir ofta osynliggjord och reducerad till dess motsats. Till exempel ses omsorg som ges konkret inom boenden ofta enbart som en kostnad som belastar budgeten. Den ses nästan aldrig som en tillgång som genererar positiva värden såsom välmående, arbetstillfällen och meningsfullhet. De som arbetar med att ge omsorg och de som är beroende av omsorg för sin existens blir ofta anonyma och avhumaniserade när de reduceras till siffror i en budget. En budget mäter inte vad som går förlorat när omsorgen uteblir, när till exempel barnomsorgen begränsas, boenden möglar sönder eller när köerna till boendeplatserna bara blir längre.

Att skära ner i social- och hälsovården betyder inte att omsorgsbehovet försvinner. Det förflyttas ut ur det offentliga systemet och in i hemmen, in i kvinnors obetalda arbetstid. Att skära ner på välfärden som bär oss alla är inte en inbesparing – det är en förflyttning av en kostnad till någon annan.

I diskussioner om samhällsekonomi är det viktigt att poängtera att alla beslut styrs av värderingar. Ekonomin styrs inte av naturlagar. Den är skapad av människor och formas av idéer och politiska prioriteringar. När politiker minskar på bidrag, rättigheter och sociala förmåner som en ”ekonomisk nödvändighet” blottar de i själva verket sina egna värderingar och prioriteringar.

Konsekvenserna av fel prioriteringar är inte abstrakta. Minskad omsorg leder till ökad sjuklighet, fattigdom, sämre hälsa, lägre produktivitet och i förlängningen lägre skatteintäkter. Att spara på de utsatta riskerar att leda till att en vårdskuld byggs upp, med växande köer och service som bara existerar på pappret. Det är en kortsiktig besparing med ett långsiktigt högt pris.

Det finns också en demokratisk dimension att beakta i det här. När välfärdsystemet sviktar är det de med starkast röst och störst tillgångar som klarar sig. Det är också de som kan köpa privata försäkringar, betala för sin service och ta hjälp av sitt nätverk som styr den politik som förs. De märker sällan av nedskärningar i välfärden, medan de med svagast röst – de som det nordiska välfärdssystemet har värnat om – är de som drabbas hårdast och hörs minst.

Välfärden på Åland får inte bli ett abstrakt politiskt projekt som styrs av några få. Välfärden som utgörs av omsorg är det kitt som håller oss samman. Att vi tar hand om varandra, om dem vi känner och om dem vi aldrig möter. Politik ska bedrivas på ett sätt som gör det lättare för alla de som ger omsorg, inte svårare. Eftersom omsorg är grunden för en välfungerande ekonomi, välfärdssamhälle och ett hållbart samhälle ska omsorg ses som en tillgång i samhällsekonomin.

Nycklarna till ekonomisk återhämtning hittas inte i att försämra välfärden. De hittas i att förstå vad välfärden faktiskt är uppbyggd av och värna om det.

KARL WAHLMAN
FUNKTIONSRÄTT ÅLAND