För att må bra behöver människor känna sig som en del av samhället, på alla områden. Detta gäller förstås alla människor, oavsett om vi råkar ha en funktionsnedsättning, vara nyinflyttad med annat modersmål eller något annat.
Vi vill nog alla gärna tro att vi lever i ett inkluderande samhälle. Men hur ser situationen ut på riktigt? Är vi där vi vill och borde vara? Helt ärligt svarar jag ett rungande nej på den frågan. Långt ifrån faktiskt!
Begreppet tillgänglighet används allt oftare i olika sammanhang. Det kan handla om exempelvis skärgårdstrafikens turlistor och butikers öppettider. Ofta associeras begreppet med fysisk anpassning av byggnader så att rullstolsburna personer ska kunna ta sig in och ut, men tillgänglighet handlar om så otroligt mycket mera. Tillgänglighet handlar om grunden i samhället, exempelvis att alla ska kunna röra sig fritt i samhället, ta del av kulturevenemang och information, rösta, åka buss. Och det handlar om ett gott och respektfullt bemötande. Ingen ska behöva känna att hen är en belastning för samhället!
Vi har grundläggande mänskliga rättigheter för alla enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi har också Agenda 2030 och vår egen fina åländska Utvecklings- och hållbarhetsagenda. De stora penseldragen är redan målande. Men hur ska vi komma vidare mot ett samhälle där alla kan blomstra och vara sitt bästa jag? Alla ska kunna drömma, planera, vara kreativa och förverkliga sig själva och det ställer stora krav, både på oss alla som individer och på samhället i stort.
Som jag ser det finns det två spår; endera kan vi se mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning som ett tvång, ett nödvändigt ont, eller så kan vi vända på det och se detta som en unik möjlighet att jobba med normkritik, jämlikhet och delaktighet.
Tillgänglighet handlar i grunden om hur vi bemöter våra medmänniskor, kommuninvånare och kunder. Vi behöver sluta tänka i ”vi” och ”de”. Om vi utgår från att alla är viktiga, alla är olika och alla är lika mycket värda blir det betydligt enklare att nå målsättningen om ett fullt ut inkluderande samhälle. Också begreppet universell design används allt mera idag. Det visar ännu tydligare på inkluderingstänket, alltså att allt ska fungera för alla.
Men, för det finns ett men. Hur når vi dit i praktiken? Ja, den frågan behöver vi nog diskutera vidare tillsammans. Det är bara om vi alla drar åt samma håll som vi når fram till det samhälle som också i praktiken är till för alla.
Jag tror att det börjar i det lilla, med ett vänligt ord till den du möter, med att fråga om grannen behöver hjälp med att bära matkassarna uppför trappan till sin lägenhet, med att tänka på att alltid behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Ett tillgängligt samhälle är ett trevligt samhälle och ett bättre samhälle för alla! Inte så svårt egentligen, eller?
Susanne Broman
Verksamhetsledare vid Ålands handikappförbund, medaktör i nätverket bärkraft.ax